Memento Mori

Ett stenkast från redaktionen vilar den lika berömda som existentiellt uppfordrande inskriptionen över en portal: Tänk på döden.
När jag flyttade till Göteborg ingöt den känslan av att jag hittat hem. Spårvagnar, inte t-bana. Ordvitsar, inte ironi. Men det svenska svårmodet var sig likt. Nu väjer jag med blicken varje gång jag går förbi. Ändå tänker jag på döden just hela tiden.

Det har gått en vecka sedan en av mina närmaste vänner gick bort i en eldsvåda. Röken tog hans liv. Kvar med sorgen lämnade han en plågad, men tapper familj, en klok, men bedrövad son och vänner som gräver i gamla sms, i bilder, i minnenas öppna sår.

Han skickade alltid så underliga sms. Men sex timmar innan elden var det jag som textade obegripligt. Stressad; glömde ord, stavade fel. ”Va?” blev hans svar. Det brukade vara min replik. Nu är den det igen. Va? Vad fan hände? Vad fan? Va?

Alla ord är ofullständiga. Men man rabblar mantran ändå och man skäms. Allt som återstår är rutiner, skuld och skam. Skuld för att jag försöker lägga pussel, eller, som vår gemensamma vän tycker, förvandla döden till en detektivroman. Den är lika meningslös oavsett. Skuld för att jag förebrår honom och för att jag överlevt honom. För att jag berättar för dig. Det är inte ditt medlidande jag är ute efter. Du kände honom inte och jag tror, ärligt talat, kanske inte att du hade förstått honom. Jag skriver för att jag måste. Ändå skuld.

– Jag ska bli hundra år, sa han med sin typiska självklarhet.

Och jag trodde honom. Men inte när han pratade om reinkarnation. Nu vill jag inget hellre. Jag vill tro att han hade rätt när han sa ”du och jag är en”. Delar av en oändlig kosmisk enhet. Men det förklarar inte varför jag saknar hans lojalitet och egensinnighet så förtvivlat. Eller en sexåring sin ”pappa och bäste vän”.

– Det finns inga ironiker i Göteborg, sa han. Så sista gången vi träffades tog jag med honom till stans enda, vår medarbetare Rikard Uddenberg.

– ”Hej”, sa Uddenberg med Schyffertska citationstecken i luften.

Nu vill jag kunna trolla när jag formar fingrarna till citationstecken i luften och säger till min vän:

– ”Hej då” - på ängslig ironiska. För det är väl inte på riktigt? Det måste vara ett skämt?

<strong>Aaron Israelson</strong>
chefredaktör
<a href="http://twitter.com/aaronisraelson" target="_blank">twitter.com/aaronisraelson</a>